Kärleksbrev: Ingeborg Bachmann och Paul Celan

13 december 2017
Arr: Textival

Inom ramen för programserien När våra läppar talar tillsammans har Textival bjudit in Ingeborg Bachmanns svenska översättare Linda Östergaard som tillsammans med poeten Elise Ingvarsson och författaren och poeten Ida Linde kommer att läsa ur och samtal om breven.

Ingeborg Bachmann (1926–1973) och Paul Celan (1920–1970) har kallats vår tids Tristan och Isolde. Deras korrespondens, som offentliggjordes först för ett par år sedan och översattes till svenska 2012, överträffar mycket av vår samtids litteraturhistoria, både mänskligt och litterärt.

Bachmann och Celan möts första gången i maj 1948 i det ockuperade Wien. Det skulle bli en omvälvande och livsavgörande relation som kom att vara under nästan tjugo års tid. Bachmann var född i Klagenfurt i Österrike. Hennes far hade varit aktiv medlem i det tyska nazistpartiet. Efter att ha läst psykologi och juridik vid olika universitet hade hon slagit sig ned i Wien, där hon studerade filosofi och skrev på sin kritiska avhandling om Martin Heidegger. Celan var en statslös tyskspråkig jude från Czernowitz i Rumänien, vars båda föräldrar hade dött i koncentrationsläger. Själv hade han suttit fängslad i ett arbetsläger och kom till Wien som flykting från Bukarest via Budapest.

Samvaron blir dock aldrig långvarig, vare sig i Wien eller under senare möten. Celan tar sig strax efter mötet i Wien vidare till Paris där brevväxlingen inleds. De har poesin och litteraturen gemensamt. En sällsynt mänsklig och konstnärlig gemenskap som trots deras olika livsöden binder dem samman. De når in till varandra, delar en förståelse som på många vis måste betraktas som exceptionell.

Breven bär på kraft, längtan, förtvivlan. Kärlekssorg, livssorg, krigssorg. Den politiska sorgen. De älskar, bråkar och lider. De försöker, missförstår, faller isär och kommer tillbaka. Trots svartsjuka, bitterhet, personliga motgångar och psykisk ohälsa bevaras hela tiden en ömsesidig respekt för varandra. Med tiden svalnar de häftiga känslorna. Kvar finns de allvarliga samtalen om litteraturen, kampen, skapandet – om det som är viktigt och avgörande i livet.

_ _ _

Linda Östergaard är född 1962, bosatt i Göteborg. Hon har översatt ett femtontal titlar sedan hon gick ut Litterära översättarseminariet på Södertörn 2007. Av Ingeborg Bachman har hon översatt: Utplåna fraserna. Föreläsningar, tal och utvalda texter (2016), Vandra, tanke. Samlade dikter (2014), Brev – Ingeborg Bachmann/Paul Celan (2012) samt Malina (2009).

Elise Ingvarsson är född 1979, bosatt i Göteborg. Hon har gått Nordiska folkhögskolans skrivarlinje och Litterär Gestaltning. Hon debuterade 2005 med Beror skrymmande på, för vilken hon tilldelades Katapultpriset. Sedan dess har hon publicerat Ett förslag (2009) och Fem minuter av ditt liv (2013).

Ida Linde är född 1980 i Umeå, bor i Stockholm. Hon är författare, poet, översättare och undervisar på Biskop-Arnös författarskola. Hon debuterade 2006 med den prosalyriska Maskinflickans testamente och har sedan dess gett ut ytterligare fem böcker varav den senaste var romanen Norrut åker man för att dö (2014). Ida Linde har även medverkat i antologin Att fortsätta med att skriva – om Ingeborg Bachmans Malina (2011).

_ _ _

När våra läppar talar tillsammans är en interdisciplinär programserie om begärets politiska potential och möjligheten till agens och motstånd inom litterärt skapande.

Under våren och hösten 2017 möts författare, poeter, konstnärer, curatorer, forskare och sexualupplysare under olika rubriker för att närma sig frågor som rör begärets figurationer inom såväl den samtida som den äldre litteraturen och textbaserade konsten. Programmet består av läsningar och presentationer följt av fördjupande samtal om begär, kön, kärlek, sexualitet, subjektivitet, kropp, erotik och språkliga och litterära motståndsstrategier.

Programseriens titel är lånad från den fransk feministiska teoretiker Luce Irigaray (f. 1930) som i den poetiska essän ”Quand nos lèvres se parlent” (1976) föreslår en alternativ feminin symbol till fallosen i den lacanianska psykoanalysen. Läpparna, på en gång talets och det kvinnliga könets universum, kan betraktas som ett alternativ till fallos, en kritisk intervention i den lacanianska psykoanalysen där kvinnan och kvinnlig sexualitet inte får utrymme och där ingen plats i språket finns för kvinnlig subjektivitet och sexualitet. Att använda sig av läpparna som trop kan förstås som ett strategiskt diskursivt drag, ett alternativt sätt att förstå kvinnors anatomi (könet som inte är ett) och framförallt mänsklig sexualitet som inte redan är impregnerat av ett manligt språk.

Vi hoppas att med programserien skapa ett sammanhang som ger en känsla av vad det innebär när våra läppar talar tillsammans.

Varmt välkomna!